Livet genom en brasa

Min blick har fastnat i glöden. För en stund sedan sprakade en brasa, som nu endast finns i minnet. Det är som om jag fått vara med och bevittna ett liv. Egentligen skiljer sig inte en brasas liv så mycket från oss människors. Den tänds, brinner och slocknar; precis som människor föds, lever och dör. Efter att brasan blivit till glöd och därefter slocknat, glöms den bort. Ingen kommer någonsin att tänka på just dessa vedträn som brunnit upp. Det som en gång var fasta, igenkännbara kolatomer i form av ett trä, befinner sig nu på en annan plats. De existerar inte längre som ett vedträ utan i ett tillstånd som jag ej har förmåga att beskriva. Likaså är det med människor, de lever kvar i de anhörigas minnen. Men så en dag när de anhöriga försvinner, glöms människan bort. Kanske är det likheten mellan brasor och livet som gör att vi människor blir som förtrollade när vår blick fastnar i lågorna. Med vemod ser jag glöden slockna och gå sitt öde till mötes.